Lyrical drama in three acts after the play Gildet paa Solhaug by Henrik Ibsen.
Critical edition: Anders Wiklund

First performance at Hoftheater Stuttgart, April 1899

Gudmund Alfsøn - Per-Håkan Precht (tenor)
Signe - Karolina Andersson (soprano)
Margit - Matilda Paulsson (mezzo-soprano)
Bengt Gautesøn - Fredrik Zetterström (baritone)
Erik fra Hægge - Erik Lundh (baritone)
Knut Gæssling - Mathias Zachariassen (tenor)
Sändebudet/ The Messinger - Anton Ljungqvist (bass-baritone)
Huskarl / House-Carl - Erik Lundh (baritone)
Symphony Orchestra of Norrköping and Choruses - Henrik Schaefer
Musikaliska Sällskapets Kammarkör - Henrik Bergion
Akademiska kören Linköping - Marie-Louise Beckman
Norrköpings Vokalensemble


A truly great discovery! Here is the first and foremost Swedish Romantic opera. Writen probably
in a frenzy of love. Stenhammar was very young when he wrote this opera. Probably one can discover
a lot of Wagner in this opera with all its leitmotifs. What is truly remarkable is that Stenhammar
already at this young age had found completely his personal style. It is for me unbelieble that this
wonderful work has been performed so seldom in Sweden.
Just listen to the remarkable folk music inspired second act and the gripping end. The music here
raises above the local drama and becomes something broadly humane about love and relationships.
Should be heard at opera houses around the world. I hope this first recording ever will lead to this.


En förälskad Stenhammar!
Nog hörs det.
“Av en tillfällighet vorden förlovad med en liten elev i Richard Anderssons musikskola hösten 1891. Hon heter Signe. Resultat ´Gillet paa Solhaug.´”
Så står det i den självbiografiska skissen från början av 1920-talet. Och nog hörs det att Stenhammar har träffat
en stor kärlek. Vad som idag återstår av denna kärlek kan ni höra på denna inspelning för förlovningen bröts i sinom tid.
Det sjuder av svensk senromantik i orkestersatsen. Det är förvånande att Stenhammar så tidigt hittade
sin stil. Han känns mycket lätt igen, även i sångstämmorna och körinsatserna. Början på själva Gillet i akt två är en
fullständigt underbar nationalromantisk skapelse med folkloristiska inslag. I den gripande slutet växer Stenhammars
fullödiga verk ut till en allmänmänsklig hymn till kärleken. Det här är första gången (äntligen!) att detta monumentala
verk finns på skiva.

Ett tack till Sveriges Radio för det fina samarbetet, liksom sångare och orkester och Henrik Schaefer
som dirigent som åter visar sig som en mästare på att framkalla senromantiskt orkestertrolleri.

Väl värd den fyra som inspelningen fick i CD-revyn.